Kan inte sova.
Visste att de skulle bli så här. Går från rastlös till deppig. Känner mig bara allmänt jävla ensam. Jag saknar en viss människa så de gör dödsont. Jag sätter mig själv i en jävla situation men jag kan inte klippa banden. Jag kan inte torka tårarna och gå med ryggen rak. Hur jävla gärna jag än vill lura alla er och mig själv så har jag inte gått vidare. Jag har gjort ALLT för att få de att funka, jag har gjort ALLT som den här människan bara skulle hata för att bevisa för mig själv hur mkt jag har gått vidare. För att visa för mig själv hur stark jag är, men jag är så jävla svag. Svag för honom. Jag vill bara vrida tillbaka klockan och rätta till allt, rätta till mitt liv som var helt för planerat.
Jag vet att du tänker på mig när du är med henne, du har själv sagt de. Jag vet att du alltid kommer älska mig på ett sånt där barnskligt sätt som gör dig knäsvag men de räcker inte till för hon har de jag inte har. Hon har tålamod, acceptans och en villkorslös kärlek. Allt de jag en gång i tiden hade. Jag älskade dig villkorslöst, stod vid din sida i vått och tort. Jag älskar dig fortf, innerstinne i mitt hjärta kommer du alltid att finnas. Jag kan inte släppa dig! Jag älskar dig lika mkt som jag gjorde för 4 och ½ år sedan, jag är lika kär i dig nu som för 6år sedan. Är jag tragisk? De har ändå gott 6månader sedan de tog slut. Men kommer de någonsin ta slut helt mellan oss?
