Saras Dagbok

De är prec så de känns efter helgen, efter igår. Som att vakna upp ur en mardröm och bara försöka ta den här dagen bra. Jag är glad, ända in i hjärtat för Hannas skull men de är så mkt annat som tynger just nu!

Malin & jag har haft våra dispyter och våra bråk men de har alltid löst sig när vi båda fått säga vårat, fått släppa på trycket. Jag trodde allt skulle vara så jävla bra när hon kom hem igen efter 2veckor för jag saknade henne faktiskt och de började bra. Men sen kom alla dom här onödiga kommentarerna, onödiga drygheten och absolut onödiga elakheten. Jag vet att de händer mkt i mitt liv just nu men de finns såna perioder när allt händer och sen även perioder när de är helt jävla dött med händelser.

Och när jag då känner att jag vill dela med mig av mitt liv med min bästa vän och hon svarar "Jag har tröttnat på att lyssna på dig, tröttnat på dig" så känner jag bara för att hålla käften, dra igen dragkedjan och kasta nyckeln. Va fan ska jag då säga ngt för? Om inte ens en av mina bästa vänner orkar med mig, vem ska då göra de? Jag orkar inte. Jag vill inte.

Att vara iskall och hatisk, hjälper inte dig att komma längre än mig.